Nästan alla människor begår några brott under sin barndom och ungdomstid. För några blir problemet allvarligare och de kan behöva hjälp för att inte gå ännu längre. De som har svårt att sluta, ofta trots svåra konsekvenser, fastnar i en kriminell livsstil. Det kan till slut bli lika svårt att lämna kriminaliteten bakom sig som att bryta med ett drogmissbruk.
Det som kännetecknar en kriminell livsstil är, för den vuxne, ansvarslöshet, en bild av sig själv som ”utanför”, kriminella tankemönster och impulsiva handlingsmönster.
Den som utvecklat modellen om kriminalitet som livsstil är kriminologen Glenn Walters. Kriminell livsstil är ett utryck för ett sätt att se på världen där den kriminelle gör tolkningar utifrån en självbild och världsbild som grundläggs i barndom och tonår.
Drivkrafterna i brottsligheten är flera. En grundläggande är rädsla. Rädslan handlar om att inte tro sig om att klara livet utan det kriminaliteten kan ge: Tillhörighet, status och bekräftelse.
Andra grundläggande drivkrafter är Bristande självkontroll, Bristande hämningar, Känslokyla och Avstängda känslor.
Förutom dessa finns andra drivkrafter som skam, makt och kontroll, spänning och habegär.
Kriminella Tankemönster
Redan på 50-talet lade forskare märke till att det finns olika sätt som kriminella personer använde för att ”tala till sig själv” och tysta samvetet. Man kan kalla det för en form av försvarsmekanismer. Senare kom det att kallas kriminella tankemönster. Dessa tankar används för att tysta samvetet inför brott, för att kunna utföra brotten och för att stå ut efteråt.
Walters talar om 8 kriminella tankemönster. Detta är en medveten förenkling. Men det finns en poäng med att sortera tankarna i mönster – det är början till arbetet med att utmana tankarna.
Alla människor som umgås med eller arbetar nära kriminella personer känner snart igen vissa resonemang: "Om jag inte gjorde det skulle någon annan göra det", "alla snor ju, Svensson också, så varför skulle jag vara annorlunda", "jag var tvungen", "huvudsaken är att man inte stjäl av någon fattig", "det är tur för er att jag finns så får snuten och alla plitar får jobb", "det drabbar ingen, jag tar bara vad som är mitt".
Individens tankemönster påverkas av de val han/hon gör och de uppgifter han/hon ställs inför i livet. Ur alla influenser, konflikter och problemlösningar som en tonåring tvingas göra, utkristalliserar sig olika tankemodeller och tankemönster.
Beroende på livsvillkor, vilka val man gör, eller hur det sociala umgänget ser ut, utvecklas individerna i olika riktningar. I bästa fall mognar den enskilde individen, lär sig att ta ansvar för sitt eget liv och att ta hänsyn till andra människor. I sämsta fall finner den unga människan en lockelse i att fortsätta en kriminell karriär om hen redan tidigt "belönats" eller "fått bekräftelse" på sitt kriminella beteende, eller känner stark samhörighet med en kriminell grupp. Hen börjar långsamt utveckla ett tankemönster som bygger på irrationella tankar. Kan man som behandlare identifiera detta irrationella tankemönster som styr den kriminelles världsuppfattning i grunden och dennes tolkning av varje situation, finns det större möjlighet att förstå varför den kriminelle handlar som han gör.
Av de tankemönster som presenteras i modellen är "rättfärdigande" den vanligaste förklaringen till varför man begår ett brott. Man rättfärdigar sitt brott genom att förklara sina olagliga handlingar:
Man vet ju att Svensson stjäl på jobbet – så varför skulle inte jag kunna ta för mig? Eller ” Om höjdarna skor sig så kan väl också jag ta det jag behöver” ?
Ibland handlar rättfärdigandet om att blidka, tona ner och minska ansvaret för vad man har gjort sig skyldig till. Man "skyller på" sin dåliga barndom, uppväxten eller andra omständigheter som man själv inte har kunnat påverka.
För att våga och kunna utföra vissa brott och för att dämpa ångesten, oron och rädslan använder många kriminella ett tankeknep som närmast kan liknas vid "mental träning". Syftet är att utestänga varningssignaler och förtränga rädslan för att kunna utföra brottet.Det finns också mildare former av avskärmning. Hos många kriminella, liksom hos en del ungdomar, finns en förmåga att "stänga av". Man "viker" ihop öronen och väljer att inte lyssna eller väljer att höra endast det man vill höra. Alla förmaningar, uttryck för oro och varningar klingar ohörda. Omgivningen känner att de lika gärna kunde tala till en vägg. I den mån den kriminelle säger något kan han svara, som ett tecken på avskärmning, "det skiter jag i " eller "dra åt helvete".
Utvaldhet skulle även kunna kallas för "berättigande". Det handlar om en världsbild där den kriminelle tror att han är berättigad till att inkräkta på andras områden för att ta det han vill ha. Han använder tankemönstret för att döva ett dåligt samvete och ibland tror han faktiskt att universum utgår från honom och hans behov.
Den kriminelle anser ibland inte att han stjäl utan att han tar vad som egentligen tillhör honom. Resonemangen handlar ofta om hur mycket han blivit bestulen av samhället eller hur bankerna skor sig och att han nu bara gör ett "uttag". Detta tankemönster innehåller ingredienser av både utvaldhet och rättfärdigande. Den livsstilskriminelle förväxlar ofta sina önskningar med sina behov. Den som tillräckligt länge intalar sig att han önskar sig något kan få för sig att han behöver det och det man behöver har man rätt att ta.
Den kriminelle är ofta besatt av tanken att kunna kontrollera sin omgivning. Det bottnar ofta i dålig självkänsla.
En skampersonlighet måste – för att kompensera bristen av inre kontroll – ha yttre kontroll över andra människor. Han försöker ibland dominera andra genom våld eller genom hot om våld, med ilska eller genom att förödmjuka, håna och kränka andra.
Den kriminelle försöker dölja skamkänslan genom att t.ex utöva makt över en kvinna eller genom att dominera sin omgivning, att skryta och skrävla och genom att göra sig till en så kallad King Baby. Ofta är det så att ju räddare personen är inuti, desto mer försöker han dölja det utåt.
Sentimentalitet är spegelbilden av rättfärdigande. I rättfärdigandet hänvisar den kriminelle till andras överträdelser. I sentimentalitet hänvisar man i stället till sina egna förtjänster. Man resonerar i stil med att om jag gör bra saker får jag också göra dåliga.
Många kriminella vill betona sina positiva sidor, verkliga eller inbillade, som en förmildrande omständighet eller som ett faktum som ger honom rätt att begå brott.
Vad superoptimism är framgår av namnet. Det är ett tankemönster som handlar om att brottslingen begår många brott han aldrig åker fast för. Superoptimism handlar bland annat om att den kriminelle förväxlar sina önskningar med verkligheten. Även om han i teorin inser att han förr eller senare åker fast, och att det då inte hjälper att han gjort många oupptäckta brott, intalar han sig ändå att han ska klara sig "den här gången". Han överskattar sin förmåga och ser inte hela verkligheten.
Inom detta tankemönster ryms flera vanliga kriminella tankebanor. Sammanfattningsvis handlar dessa tankebanor om att välja den lättaste utvägen. Den kriminelle har i detta avseende mer likhet med en sprinter än en långdistanslöpare. Det gäller att undvika smärta, få snabba belöningar och ta sig ur situationer så lätt som möjligt även om det kostar ännu mer senare. Exempel: Den kriminelle försover sig när han ska besöka socialbyrån eller frivårdsmyndigheten. I stället för att ringa och meddela förhindret uteblir han. Det är enklast för stunden att stanna hemma.
Till den intellektuella lättjan hör också alla fantastiska planer på att bli rik snabbt, till exempel genom att öppna egen firma utan att man har minsta förutsättningar för detta.
Kärnan i detta tankemönster är den kriminelles oförmåga att hålla ut, resonera logiskt eller att sätta upp realistiska mål för sig själv. En mer ovanlig variant är tankekedjor som studsar från en association till en annan och som är svåra att följa för en utomstående.
Samma märkliga tankebanor kan ibland observeras hos människor med Det är förvirrande att prata med en sådan kriminell person, eftersom han pratar mycket men får lite sagt. Några låter sig hela tiden störas av yttre intryck och måste kommentera allt som sker.
Betecknande för ett osammanhängande tankemönster är oförmågan att se samband mellan olika händelser. Motgångar, bakslag och hinder ses ofta som en fientlig omvärlds medvetna sabotage när det i själva verket mestadels handlar om rimliga konsekvenser av det egna kriminella beteendet.
Kontaktinformation
G & K Pedagogkonsult & Ekonomi AB, Tvärvägen 10, 186 39 Vallentuna. Tel 08 51430050
Gunnar Bergström: gunnar.bergstrom@pedagogkonsult.se Mobil 070 6372956
Kerstin Bergström: kerstin.bergstrom@pedagogkonsult.se Mobil 070 8843654